Tonårslivet är inte lätt.

Ena dagen är man allmänt lycklig, andra dagen är man bara allmänt ledsen. Ena dagen är det jättekul att vara 16 år, andra dagen vill man bara vara 5 igen. Ena dagen är mamma och pappa jättesnälla, andra dagen så fattar de absolut ingenting.

Ena dagen är tonårshormonera väldigt glada, andra dagen är de hemskt sura.

Idag är det en dålig dag. Jag vet inte varför. Jag vet nästan aldrig varför. Det är liksom bara bestämt när man vaknar. Och även om jag bestämmer mig för att vara glad ändå, så slutar det nästan alltid med att jag bråkar med mamma och pappa... Ibland känns det som om huvudet är alldeles för litet och tankarna inte får plats. Vuxna borde fan inte klaga när man har en dålig dag och surt fråga "vad är det med dig då?". De har ju också varit unga, i åldern där livet i ena stunden är så jävla bra och i nästa bara ett stort jävla frågetecken. De borde förstå att man då och då säger "men du fattar ju ingenting", för de gör ju verkligen inte det ibland. Ibland går det bara inte att förklara.

Det finns massor av saker som om några år kommer kännas som ganska små problem, men som nu tar upp hela ens värld, och ibland förstör dagar. Ja, vi har det bra, bra här i Sverige. Mat på bordet, mycket kläder, gratis skola, tak över huvudet. Tänk på barnen i Afrika. Och det gör jag, jodå, men ibland så är ens egna tonårsproblem de största, jobbigaste och hemskaste i hela världen. Och förlåt alla vuxna och alla barn i Afrika, men vare sig ni gillar det eller inte så har jag såna dagar ibland.

Så, mamma och pappa, bli inte arga och säg "du borde sova mer, du är ju så sur hela tiden" när jag skriker åt er. Lämna mig ifred, eller ge mig bara en stor kram. För ibland så vill jag ju faktiskt bara vara 5 år igen.

Tonårslivet är inte lätt.