Och så var man ett år äldre. Känns faktiskt väldigt bra! Blev firad med middag, tårta, blommor och presenter av fina familjen i torsdags och i fredags kväll firade jag med mina bästa ladies. Vi åt middag och drack vin på Tures och hade det väldigt trevligt! Och som grädde på moset fick jag dessutom superfina presenter! Känner mig väääldigt nöjd.
     En bättre middag på Tures. Bild lånad från min fina Filippa (tack!).

Så fyller man år imorgon. För 365 dagar sedan var jag hyperspeedad, så himla nyfiken på vad nästa dag skulle ha att erbjuda. 18 år, det var helt galet! Kunde inte sitta still.
Just nu sitter jag väldigt still. Är helt lugn, glömmer med jämna mellanrum bort att jag fyller år imorgon. "Du börjar bli gammal" konstaterade mamma vid middagen. Ja, jag börjar väl bli det. För ett år sedan skulle hela världen bli ny och galen, och idag, ett år senare, sitter jag här och gör min tråkiga engelskaläxa i lugn och ro och tänker lite sådär "Ja men det ska bli kul att fylla år". Samtidigt har jag lite åldersnoja. Sista året innan 20. Jag menar hej hallå, jag var nyss 13 år och tyckte jag var skitcool i lilafärgat hår och turkus t-shirt med en mangagubbe på... Och imorgon fyller jag 19. Grattis till mig, som överlevde både lilafärgat hår och turkosa mangatröjor!

Förra årets födelsedag, då vi åt på lyxiga och fina Gondolen. En väldigt bra middag! 

Såååå. Äntligen är klipptiden bokad, och redan på fredag fick jag tid! Och den här gången ska det bli kort, kortare än sist. Man får ju bara hålla tummarna för att man fortfarande ser ut som 18 år efter det, och inte 12... Men det blir nog bra!

Indien var underbart, men den äckliga lilla bakterie eller vad det nu är som vägrar lämna min kropp och som hängde med hem från Indien - den är inte lika underbar. Jag mår illa, har ont i magen, har huvudvärk och är jättetrött mest hela tiden... Det suger. Var hos doktorn igår där allting undersöktes och fem blodprov lämnades in. Hoppas att man hittar skiten, så att jag kan äta lite penicillin och sen blir bra. För nu är jag trött på det här. Jag är jättetrött på att vara jättetrött!

Hej! Jag är hemma igen. Hemma i Sverige. Kom hem förra torsdagen, men har fortfarande inte landat helt och hållet efter Indien. "Incredible India". Herrejisses mamma mia, jag vet inte ens var jag ska börja. Den bästa resan jag någonsin har gjort! Och det kommer nog inte bli många resor som slår den. Aldrig har jag sett, hört och gjort så mycket under 15 dagar som jag gjorde i Indien. Jag har besökt tempel. Sett solnedgången med apor runt omkring mig. Jag har åkt nattåg, varit på bio, sett ormar och krokodiler på en krokodilfarm. Jag har besökt barnhem och aldrig blivit så välkomnad förut. Leenden och "God bless you" överallt. Vi har suttit på stolar med rykande te i våra händer medan barnen dansat och sjungit. Vi har åkt buss på förstörda vägar och besäkt ett hospice. Det har varit så mycket kontraster. Överallt. Det var inte att åka till ett annat land, det var att åka till en annan värld. Färgerna, ljuden, lukterna, personerna, ansiktena, traditionerna, husen, djuren, ALLT. Allt var så annorlunda. Inte minst maten - ris, naanbröd, dhaal... Kossor överallt, mitt i vägarna. Och trafiken! K-a-o-s. Men ändå ordning. Första dagarna satt vi och skrek i bussarna och trodde att nu var det över. De sista dagarna reagerade vi inte alls över att en kossa eller en motorcykel passerade bussen med en centimeters avstånd. Jag har badat i Indiska Oceanen (och blivit kastad iväg av vågorna och stömmarna, inte lika kul). Jag har ätit nyfångad fisk och räkor på golvet i en fiskarby, omringad av flugor. Jag har skrattat, gråtit, insett hur otroligt bra vi har det här hemma och samtidigt fått otroligt dåligt samvete. Så mycket hemskheter, det har gjort ont i hjärtat. Tiggare, ensamma barn som ber om colan du har i handen, skadade och handikappade personer som ingen bryr sig om... Och ändå har vi haft så roligt. Så fort vi började lämna hotellet i Mamallapuram med bussen ville jag bara tillbaka. Var helt tom första dagarna här hemma, trots att jag var fullproppad med miljontals minnen.
Det går inte att förklara. Hur mycket man än beskriver och berättar kommer man knappt i närheten av att lyckas förklara det man vill. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Och jag vill bara åka tillbaka. "Hope I'll see you again" sa strandförsäljarna och personerna som jobbade i shoppingaffärena där vi spenderade alla våra pengar. "You will", sa vi alla. Lättare sagt än gjort, men oj vad jag hoppas att jag kommer tillbaka. Om inte till samma ställe så till Indien i alla fall. Ett otroligt land. Har sagt det förr men säger det igen: har aldrig varit med om något liknande. Och jag vill bara tillbaka.