Förra fredag var jag & min käraste vän Alexadra på Gröna Lund för att för tredje gången se vår älskade Håkan Hellström spela. (Fast vi var inte helt trogna dock, vi köpte åkband och åkte en del hel helfestliga saker medan han spelade. Skrattade så vi skrek). Och ja, han var lika älskvärd. Om inte bättre än vanligt. Fan vad bra han är alltså! Och när man står sådär 10 meter ifrån scenkanten och de underbara låtarna spelas live, på hög volym (bra låtar blir ännu bättre när de spelas högt), ja då mår man bra kan jag tala om. Riktigt bra: Ända-in-i-själen-bra.

Det är vad jag skulle vilja kalla kärlek helt enkelt.