Fan.

Skittorsdag.

Fan fan fan.

Skåne var bäst. Precis som vanligt. Att cykla på grusvägarna, läsa en bok på altanen i vårsolen och äta grillat för första gången i år var finfint. Och precis som vanligt tog påsklovet slut alldeles för snabbt...

Förresten ska min pappa laga mat åt Rysslands f.d president Putin ikväll! Faktiskt rätt coolt om jag får säga det själv!

Igår och idag har varit helt virriga dagar, men nu är det dags för lugn. Om två timmar går mitt tåg till Skåne och sen har jag 5 timmar och 46 minuter alldeles för mig själv..... Sen ska det förhoppningsvis bli ett mycket o-virrigt lov, med maaassor av påskägg!

Glad Påsk!

Tre skoldagar kvar. Sen lov i 10 dagar. Imorgon blir det födelsedagsfirande. Slutar jättetidigt på torsdag. Fredagen kommer bli bra. Lördagen innehåller festligheter. På söndag dag blir det tårtkalas, och på kvällen sätter jag mig på  ett tåg ner till Skåne. Och så är det äntligen vår ute.
Ja, livet känns ganska fint just nu.

Jag och min kära syster Maria delar på jobbet att sitta barnvakt hos våra grannbarn och idag var det min tur. Allting hade gått rätt bra tyckte jag - fram tills att jag ska gå hem. Precis innan jag stänger dörren hör jag nämligen "Jag längtar tills Maria kommer och hämtar oss...". Jo men tack liksom. Skitunge.

Idag är det måndag. En helt vanlig måndag.

Men det är inte idag jag ska göra ett inlägg om - det är i fredags jag måste skriva lite sådär mystiskt om.

I fredags fick jag reda på jobbiga grejer. Flera olika saker fick jag berättat för mig, och ordet chockad är, minst sagt, det rätta ordet.
Det slog mig hur fort ens liv kan ändras - kanske inte där och då man får reda på saken (sakerna), men saker som man får veta nu och vet kommer ändra om en del i den planerade framtiden. Plötsligt måste liksom livspusslet läggas om, och saker och ting blir alldels fel innan tiden har hunnit lägga allting till rätta, fast på ett nytt sätt.

Just nu känns livet både jobbigt och lätt, både bra och dåligt. Det är konstigt att man kan vara ledsen och äcklad samtidigt som man är glad och skrattar så att man knappt kan andas. Men tydligen så går det. Det är mitt liv ett levande exempel på just nu.

Ja.

Jag hatar när folk skriver såna här inlägg och liksom klagar, men inte säger vad det egentliga problemet är utan ska verka lite "shit-vad-synd-det-är-om-mig". Och så gör jag ett sådant inlägg själv nu. Haha bra där... Men jag kände att jag behövde skriva om det, på något sätt sådär. Så nu gjorde jag det.

Så tack, och förlåt, för detta "hemliga" inlägg.
Nu är jag klar för idag.