Så fyller man år imorgon. För 365 dagar sedan var jag hyperspeedad, så himla nyfiken på vad nästa dag skulle ha att erbjuda. 18 år, det var helt galet! Kunde inte sitta still.
Just nu sitter jag väldigt still. Är helt lugn, glömmer med jämna mellanrum bort att jag fyller år imorgon. "Du börjar bli gammal" konstaterade mamma vid middagen. Ja, jag börjar väl bli det. För ett år sedan skulle hela världen bli ny och galen, och idag, ett år senare, sitter jag här och gör min tråkiga engelskaläxa i lugn och ro och tänker lite sådär "Ja men det ska bli kul att fylla år". Samtidigt har jag lite åldersnoja. Sista året innan 20. Jag menar hej hallå, jag var nyss 13 år och tyckte jag var skitcool i lilafärgat hår och turkus t-shirt med en mangagubbe på... Och imorgon fyller jag 19. Grattis till mig, som överlevde både lilafärgat hår och turkosa mangatröjor!

Förra årets födelsedag, då vi åt på lyxiga och fina Gondolen. En väldigt bra middag! 

Såååå. Äntligen är klipptiden bokad, och redan på fredag fick jag tid! Och den här gången ska det bli kort, kortare än sist. Man får ju bara hålla tummarna för att man fortfarande ser ut som 18 år efter det, och inte 12... Men det blir nog bra!

Indien var underbart, men den äckliga lilla bakterie eller vad det nu är som vägrar lämna min kropp och som hängde med hem från Indien - den är inte lika underbar. Jag mår illa, har ont i magen, har huvudvärk och är jättetrött mest hela tiden... Det suger. Var hos doktorn igår där allting undersöktes och fem blodprov lämnades in. Hoppas att man hittar skiten, så att jag kan äta lite penicillin och sen blir bra. För nu är jag trött på det här. Jag är jättetrött på att vara jättetrött!

Hej! Jag är hemma igen. Hemma i Sverige. Kom hem förra torsdagen, men har fortfarande inte landat helt och hållet efter Indien. "Incredible India". Herrejisses mamma mia, jag vet inte ens var jag ska börja. Den bästa resan jag någonsin har gjort! Och det kommer nog inte bli många resor som slår den. Aldrig har jag sett, hört och gjort så mycket under 15 dagar som jag gjorde i Indien. Jag har besökt tempel. Sett solnedgången med apor runt omkring mig. Jag har åkt nattåg, varit på bio, sett ormar och krokodiler på en krokodilfarm. Jag har besökt barnhem och aldrig blivit så välkomnad förut. Leenden och "God bless you" överallt. Vi har suttit på stolar med rykande te i våra händer medan barnen dansat och sjungit. Vi har åkt buss på förstörda vägar och besäkt ett hospice. Det har varit så mycket kontraster. Överallt. Det var inte att åka till ett annat land, det var att åka till en annan värld. Färgerna, ljuden, lukterna, personerna, ansiktena, traditionerna, husen, djuren, ALLT. Allt var så annorlunda. Inte minst maten - ris, naanbröd, dhaal... Kossor överallt, mitt i vägarna. Och trafiken! K-a-o-s. Men ändå ordning. Första dagarna satt vi och skrek i bussarna och trodde att nu var det över. De sista dagarna reagerade vi inte alls över att en kossa eller en motorcykel passerade bussen med en centimeters avstånd. Jag har badat i Indiska Oceanen (och blivit kastad iväg av vågorna och stömmarna, inte lika kul). Jag har ätit nyfångad fisk och räkor på golvet i en fiskarby, omringad av flugor. Jag har skrattat, gråtit, insett hur otroligt bra vi har det här hemma och samtidigt fått otroligt dåligt samvete. Så mycket hemskheter, det har gjort ont i hjärtat. Tiggare, ensamma barn som ber om colan du har i handen, skadade och handikappade personer som ingen bryr sig om... Och ändå har vi haft så roligt. Så fort vi började lämna hotellet i Mamallapuram med bussen ville jag bara tillbaka. Var helt tom första dagarna här hemma, trots att jag var fullproppad med miljontals minnen.
Det går inte att förklara. Hur mycket man än beskriver och berättar kommer man knappt i närheten av att lyckas förklara det man vill. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Och jag vill bara åka tillbaka. "Hope I'll see you again" sa strandförsäljarna och personerna som jobbade i shoppingaffärena där vi spenderade alla våra pengar. "You will", sa vi alla. Lättare sagt än gjort, men oj vad jag hoppas att jag kommer tillbaka. Om inte till samma ställe så till Indien i alla fall. Ett otroligt land. Har sagt det förr men säger det igen: har aldrig varit med om något liknande. Och jag vill bara tillbaka.

Inte ens tolv timmar kvar tills plan nummer ett lyfter. Är trött, glad, nervös, rädd, taggad, lugn, stressad - allt! Huvudet känns helt lost på något vis. Ska skriva ut några bilder på min familj att ha med och "visa för nya indiska vänner", som det står på packlistan från skolan, efter det är jag redo to go. Önska mig lycka till.

Hej då Sverige. Hej Indien!

Nu. Är. Jag. Nervös. Iiiihh, om bara två dygn såhär dags är vi påväg! Rummet är kaos, överallt ligger grejer och kläder, listor och pennor, väskor och skor. Ska sätta igång med packningen nu. En lektion imorgon. Sen får vi gå hem och packa, vila, göra vad vi vill. Och vid halv tre sådär på onsdag morgon är det dags att gå upp och då börjar äventyret på riktigt. Kan fortfarande inte fatta att jag faktiskt ska dit. Kommer inte bli helt verkligt förrän vi är framme och jag står där, på marken. På indisk mark.

Alvedon, halstabletter, alcogel, myggmedel, salva mot insektsbett, solkräm... Fick ta en korg på apoteket idag då det var dags att handla apoteket-grejer till Indienresa. Herrejisses, nästa onsdag morgon åker vi. Såhär dags om en vecka är det nervositet, spänning och kaos som råder antagligen. Det har redan börjat i alla fall...

Ikväll blir det middag och fest med två av bästa kompisarna. Halsen är inte på topp, men hey, det finns ju nyinköpta halstabletter i väskan så det ska nog funka. Annars hjälper väl lite vin mot det mesta.

 
Moa och jag. Bild från igår då jag träffade några av mina älskade konfavänner.
Bilden har Lussan tagait med sin fina kamera.  

Tvåtusenelva. Över och förbi och kommer aldrig igen om bara tolv timmar och 35 minuter. Helt galet. Nästa år inleds lite enkelt sådär med en resa till Indien. Tidigt på morgonen den elfte januari lyfter planet som ska ta mig och min klass till Tamil Nadu där vi ska arbeta med vårt projektarbete i femton dagar. Rätt sjukt egentligen - Indien liksom! Efter det ser jag inte mycket mer än plugg och stress, studentskivor och studentfixande till den åttonde juni. Då är det slut. Helslut. Har förhoppningsvis världens finaste vita klänning på mig och är lyckligare än aldrig förr. Längtar! SEN börjar äventyret. Inga direkta måsten längre, ingen skola att gå tillbaka till i slutet av augusti. Vet inte vad jag ska göra - vet bara att jag inte ska plugga. Måste göra något annat ett tag. Leva loppan och få ihop lite pengar. Vem vet. Säkert är i alla fall att tvåtusentolv kommer bli ett mycket mer spännande år än vad tvåtusenelva har varit. Och det känns som en bra start på det nya året!